Historik

Byteaterns historia börjar med en båt och fem konststuderande – Anders och Magnus Lönn, Bodil Göransson, Gunilla Pantzar och Ann Granhammer. I början av 1970-talet befann de sig i Stockholm och provade under en sommar att segla utmed Sveriges kuster i galeasen Helene med bokcafé, film, musik och dockteater. Syftet var i hög grad kulturpolitiskt och ämnen som miljöförstöring och flykten från landsbygden självklara i det man presenterade. Resa till By-projektet blev snart den fria teatergruppen Byteatern (namnet valt i motsättning till begreppet stadsteater) som efter några års turnerande i hela landet slog sig ner i Kalmar.

Det var i första hand barnpubliken gruppen ville möta och erbjuda konstnärligt medveten och innehållsligt angelägen teater. I det avseendet var Byteatern inte unik utan en av de många fria teatergrupper som var med och förändrade kulturklimatet i Sverige på 1970-talet. Det särskilda var den konstnärliga inriktningen – samspelet mellan skådespelare och föremål, docka och mask, samspelet mellan bild, rum, rörelse och ljus, text och musik.

Den första vuxenpjäsen blev Körsbärsblod (1982) och därefter har Byteatern blandat pjäser för barn-ungdom och vuxna liksom ett flitigt turnerande med satsningar på projekt för scenerna i Kalmar. Det är också nu Byteatern flyttar in i de lokaler i Kalmar hamn där teatern fortfarande huserar. I takt med att teatern växte blev specialiseringen större och nya medlemmar med professionella erfarenheter började arbeta på Byteatern och de konstnärer som startat teatern renodlade sina arbetsuppgifter och teaterns pjäser fick under 1980-talet fler och tydligare konstnärliga linjer. Pjäser som Den Flygande Geparden (1985), AB,SE!(1987) och När Valarna Försvann (1988) blev uppmärksammade och ett sätt att stärka teaterns position var deltagandet i nationella och internationella festivaler. Snart började priser och utmärkelser som Prix D´Assitej, Teaterkritikernas barnteaterpris, Aftonbladets kulturpris, fylla en vägg hos Byteatern och fyra föreställningar har hitintills valts ut att medverka vid Teaterbiennalen.

Byteatern hade länge fungerat som länsteater för främst barn- och ungdomspubliken men bidragstekniskt fick teatern titeln först 1992 och behöll den ideella föreningen som organisationsform. Samtidigt byggdes teatern ut med bland annat ytterligare en scen som gjorde det möjligt att göra fler pjäser årligen.

Under 1990-talet inleds det så kallade klassikerspåret med en omtalad uppsättning av Peer Gynt (1990) och i samarbete med Upsala Stadsteater gjordes kort därefter Oidipus och hans barn (1993) Becketts I väntan på Godot (1996) Tjechovs Måsen (1996) och Strindbergs Dödsdansen (1998) följde snart efter.

Parallellt med bearbetningar av klassiker, och pjäser med mytologiskt stoff som tex Odens öga, (1991) bokstavsteater som M som i fågel (1991) musikinstrumentteater som HoHo, (1992) fortsatte teatern att hämta material från lokala berättelser och erfarenheter. Kockjungman sökes (1979) på båten var den första pjäsen i denna serie och den blev också teviserad. Jättar och Järnspik (1988) byggde på poeten Bengt Cidden Anderssons texter. En dag i maj (1997) hade nyskrivna texter som utgångspunkt insända från folk i länet och lokala körer medverkade.

Viljan att skapa gränsöverskridande teater fick en stor utmaning i dansprojektet 2001 – 2004. Koreografen Kajsa Giertz anställdes och skapade ett nytt danskompani på Byteatern med fyra dansare och under perioden hade sju uppsättningar premiär.

I föreställningen En stund på jorden (2008) gör dockan Signe entré. Denna kära karaktär kom att bli en kärv och humoristisk följeslagare till publiken genom ett stort antal framträdanden och föreställningar.

Bli människa (2009), ett möte mellan amatörer och professionella, var ett gigantiskt projekt med utgångspunkt i Lasse Bergs bok Gryning över Kalahari om mänsklighetens första stapplande steg. Detta projekt fortsätter under ett antal år framöver i olika former och leder vidare till att Byteatern fördjupar och utvecklar pedagogiken som ett självklart inslag i teaterns verksamhet.

Under perioden 2012 – 2020 görs ett stort antal samproduktioner tillsammans med Regionteater Blekinge Kronoberg, här kan särskilt nämnas DQ1-3, tre föreställning för olika åldersgrupper med utgångspunkt i berättelsen om Don Quijotes (2012-13). Vidare kan man nämna skandalsuccén Glasjesus (2014), Bortbytingen (2018) och Jag springer (2020). Dessa år utgör också en övergångsperiod då Byteaterns präglas av ett generationsskifte som resulterar i att Byteatern också lämnar det utpräglade arbetet med dockor och masker. Istället tar nu berättelsen och skådespelaren en mer central plats i Byteaterns sceniska uttryck. I den här perioden skapas föreställningar med en mängd sceniska uttryck allt ifrån barnopera och musikal (Tre farbröder som inte ville dö, 2014 och Musical, 2014), mimiskt baserad scenkonst (Himladrumlar 2016), texttung dramatik (Imorgon och imorgon och imorgon 2015, Hamlet 2020) visuell musikdramatik (D-moll är ljusgrönt 2019) Dessutom utmanades scenkonstbegreppet med Ett dockhem (2018) som spelade hemma hos utvalda par runt om i länet. Föreställningen väckte uppmärksamhet, både glad häpnad och ilsken provokation, blev några av reaktionerna. Byteatern ges 2019 uppdraget att driva den dansfrämjande verksamheten i länet samt ett utökat uppdrag att arrangera gästspel av modern dans.

2017 påbörjades en större ombyggnad, utbyggnad och renovering av teaterhuset. I september 2019 invigdes det nygamla teaterhuset igen. Nu med en teater som till ytan är mer än dubbelt så stor och med utökade anslag från Region Kalmar län för att säkra teaterns verksamhet och möjlighet att fylla det huset och länet med intressant scenkonst. Teatern lever vidare i den gamla oljefabriken men med en helt ny black box. Den gamla stora scenen är nu den nya lilla scenen medan den gamla lilla scenen blev till replokal.